torsdag 9 augusti 2012

25. Lautakoski och en nåjd

Johan Johansson Vinsa föddes 1775 (död 1857) i Lautakoski, bodde en tid på Vinsa gård i Kaunalasjärvi och flyttade 1813 till Wettainen, Ängesån 1. Man kan ana att Johan Johansson gjorde en bostadssocial karriär genom dessa flyttar. Sonen hette också Johan Johansson och på sin ålders höst bodde han som föregångsman hos sin son Johan Petter. Namnet "Johansson" slutade att uppfattas som ett "son" namn utan började användas som ett efternamn av de äldsta av morfars syskon. Därför heter familjen "Johansson - Ero".

Yngsta sonen var Carl Oscar, och eftersom han blev gårdlös så slet han hårt med att göra tjära för att få råd att köpa en stor gård - vilket han också fick, Eros gården i Hedenäset.

Åter till Johan Johansson Vinsa. Han var gift med Heinonen Greta Nilsdotter (1773-1838) (och hennes anor får jag reda ut i senare poster). Tillsammans hade de minst sex barn, två söner och fyra döttrar.

Johan Johansson Vinsas far hette Johan Andersson Lautakoski (1747-1809) och modern hette Kristina Josefsdotter Kangoinen (1741-1808). De bodde i Lautakoski 1 och var bönder. Tillsammans hade de minst fyra barn, 3 söner och en dotter, varav sonen Jakob Johansson Lautakoski anges som både nybyggare och nåjd. Han kallades tydligen "Saitta-Jaako"

För den som inte vet vad nåjd är, så är det en samisk trollkarl.

Från anbytarforumMorfars far: Jakob Johansson Lautakoski. *1776 i Lautakoski. Nybyggare och nåjd i Saittajärvi. Han kallades ”Saitta-Jaako”. Gift 1810 med: 
Morfars mor: Anna Maria Matsdotter Kurravaara *1774 i Tärendö. 

Från Saittorovafishing sidan kan man läsa följande om Saitta-Jaako


Jordbrukskonsulenten Walde Lorens Wanhainen har upptecknat följande sägner om honom, berättade av Samuel Niemi (*1874) i Lovikka år 1920:
“Saitta-Jaako eller Noitta-Jaako i Saittajärvi var en av de mest kända trollkarlarna i dessa trakter. Hans rättan namn var Jakob Johan Lautakoski, och han var född år 1776. Han påstås ha varit den första nybyggaren i Saittajärvi by. Vid ett tillfälle blev han själv lidande av att ha känt medlidande med sin häst och strukit honom över sidan, innan han hunnit stilla “de osynliga”, som följt efter hästen. Hästen hade blivit stulen på marknaden i Kengis. “De osynliga” (väki) hade hunnit opp tjuvarna först vid Jokijalka nära Kolari vid Muonio älv. Ansatta av “de osynliga” förföljarna var tjuvarna liksom i dödsångest tvungna att återvända med hästen från Kolari. De hade varit så skräckslagna, att de i sin brådska att få återställa hästen, där de hade tagit den, hade kört med ilfart på återvägen till Kengis. Den löddriga hästen såg ut som om den hade varit nära att dö, när tjuvarna äntligen stannade vid den gamla prästgården i Kengis. Hästens ägare, Noitta-Jaako, fick mottaga sin häst där och han kunde inte låta bli att känna medlidande med djuret. Därför strök han med handen över dess sida, innan han kom sig för att stilla andarna som hade följt med hästen. Dessa började nu ansätta honom. De var nära att kväva honom. Men till all lycka hade han med sig kvicksilver i fickan, och det befriade honom fån andarna. Helt fri från dem blev han dock först i den heta ångan (löyly) på bastulaven.
Tjuvarna fick var sin hårda örfil av Jaako, men de slapp inte undan med detta straff. En av dem dödades av andarna, den andre tjuvens gård nedbrann till aska, och den tredje fick svåra smärtor i sitt ena ben, som rentav torkade och stelnade till, så att han fick gå med ett träben under hela sitt återstående liv.De osynliga andarna ansatte Jaako även handgripligen ibland. Särskilt besvärlig var den trollkunnige Nulja i Lautakoski, som anföll honom jämt i andanom. På vägen från Lovikka till Lautakoski by måste Jaako en gång vända om till Lovikka. Där fick han hjälp mot Nulja av den trollkunnige Rusu, som också lyckades göra honom fri från Nuljas sällskap. En ung pojke skjutsade Jaako en gång från Lovikka till Saittajärvi, där Jaako hade sitt hem. Andarna anföll honom på vägen och var nära att kväva honom. Då gjorde han tecken åt skjutspojken att denne skulle slå honom i nacken. Pojken lydde honom, och då blev han åter kvitt plågoandarna.

Och från Erik Kouksu:

Även Samuli Paulaharju har i sin bok "Ödebygdsfolk" en del att berätta om Saitta-Jaako. Han förmedlar bilden av Jaako som nekromantiker, en mer tabubelagd sida av hans trollkonst Samuel Niemi medvetet eller omedvetet förteg i sin berättelse: 
"Men de verkligt mäktiga nåjderna var de som vågade gå in i herrans eget tempel nattetid för att tala med kyrkohaltiorna [en sorts andar. Min anm.] och dödingarna. Saitta-Jaakko gick ofta i nattkyrka för sig själv. Dörrarna sprätte upp av sig själva, och så skuttade Jaakko jämfota över tröskeln och uträttade sitt ärende inne framför altaret… Men till söndagsgudstjänsterna kom Jaakko inte, och inte till Herrens nattvard."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar