torsdag 9 augusti 2012

26. Lautakoski - Lovikka - Tornedalen - Olkkuri

Nu fortsätter spårandet av anfäder. Lautakoski Johan Andersson (1747-1809) var alltså gift med Kangoinen Kristina Josephsdotter (1741-1808). Båda makarna dog med ett års mellanrum av rötfeber.

(Rötfeber eller elakartad feber betecknade febersjukdomar i samband med blodförgiftning eller varbildning och förruttnelse,"röta," i kroppen,)

Johan Anderssons far hette Lautakoski Anders Jakobsson (1701-1783) och mor hette Lasu Ingrid Andersdotter (1710-1774). Enligt Erik Kouksu var de kusiner (Gift med sin kusin Ingrid Andersdotter LasuDe var nybyggare på Lautakoski 1.

Lautakoski Anders Jakobssons far var Jakob Eriksson Lovikka Lautakoski

"Nämnd 1721-1742. Nybyggare i Lautakoski, postförare mellan Junosuando och Parakkavaara. Lanthushållare i Junosuando by, till vilken Lautakoski nybygge ännu räknades.(Lovikka 10:10). "

Om Lanthushållare:

"Förutom kungliga brevet från 1742 fick ett annat från 1775 betydelse för landshövdningarnas engagemang för jordbrukets förbättring. Förutom byordningen uppmanade landshövdningarna bönderna att utse s.k. lanthushållare som skulle hjälpa till att förbättra jordbruket. Av sockenstämmoprotokollen kan man utläsa att frågan om lanthushållare ofta diskuterade mer än behovet av byordningar. En direkt effekt av 1775 års kungliga brev blev i alla fall antagande av en byordning för Häverö och Singö socknar 1776." 

Från Erik Kouksus släktutredning hämtar jag information om äldre generationer:

Jakob Eriksson Lodvika-Lautakoski (Från tabell 199). Nybyggare i Lautakoski 1712-42. Jakob Eriksson Lovikka el. Lautakoski utnämndes 1742 till lanthushållare i Junosuando, och på 1740-talet var han verksam som postförare mellan Junosuando och Parakka. Jakob hade antagligen också andra kopplingar till Parakka, eftersom han och Salomon Grape (1662-1742) i Kainuunkylä upprättade en bouppteckning efter Henrik Mickelsson (Mikkonheikki) i Parakka. Denna bouppteckning infördes i 1740 år dombok för Jukkasjärvi, men upprättades antagligen kort efter Henriks död omkring 1717. Gift med Anna Mickelsdotter Lasu, dotter till Mickel Larsson Lasu och Brita Jönsdotter Mukka i Junosuando.
Jakob Eriksson Lautakoskis bomärke:
 

Jakobs far var:


Erik Nilsson Lodwika (Från tabell 7). Nybyggare i Lautakoski fram till 1702. Han omnämns i mantalslängderna från och med 1682, men då var nybygget redan etablerat sedan många år. Följande sägen (som finns i flera mycket likartade varianter) berättas om hur det gick till, när Erik flyttade till Latuakoski:
"Första nybyggaren kom till Lautakoski 1673. Hans namn var Erik Nilsson, bördig från byn Lovikka vid Torneälven. Erik Nilsson stannade intill forsen på en plats som kallas för Isoaukea där han skulle bosätta sig. Erik började med att uppföra grunden till sitt tänkta hus. Då Erik en dag skulle vila sig, slumrade han till och fick en uppenbarelse i drömmen om att ej bygga vid forsen för då skulle forsen ta hans barn. I stället skulle Erik Nilsson följa älven en kilometer uppströms och bosätta sig där... Han upplevde drömmen så starkt och följde den vilket gjorde att byn Lautakoski ligger där den ligger nu."

Och Eriks far var:


Nils Ludvigsson Lodvijk (Från tabell 6). Nils Lodvijk skall ha varit född 1597. Han övertog sin fars gård 1623. År 1638 hade han 1 fåle, 7 kor, 1 bagge och 4 får på gården. Året därpå hade han 1 hingst, 1 ungt sto, bara 3 kor, 5 fullvuxna får och ett ungt får i sin ägo. Detta år, 1639, inträffade något som för alltid skulle förändra släktens öden; Nils blev uttagen till soldat, trots att han vid detta tillfälle bör ha varit drygt 40 år. Det kan tyckas märkligt att en medelålders husbonde blev uttagen till soldat, men den jordlösa ungdomen i Tornedalen, som var den huvudsakliga gruppen för soldatrekrytering, var decimerad av utskrivning till trettioåriga kriget, och inte ens stadgade husbönder kunde vara säkra på att undgå krigstjänst. Nils insåg antagligen att utskrivning betydde nästan säker död i något slag eller, vilket var vanligare, i någon fältsjukdom, och för att undvika detta öde övergav han sin gård, och flyttade med sin familj till ödemarken mellan Junosuando och Tärendö.
Man bör nog inte se detta som ett utslag av feghet; Nils tänkte antagligen mest på sin familj; många familjer sjönk ner i djupaste fattigdom och elände när husbonden var ute i kriget, eller låg i någon massgrav. Det är ingen slump att många släkter inom alla samhällsklasser dog ut under första halvan av 1600-talet. Nils gav sitt nybygge samma namn so sin hemgård; Lovikka. Detta nybygge, som blev grunden för byn Lovikka, låg antagligen på Eroniemi, mitt emot den nuvarande byn. Lovikkagården i Kainuunkylä övertogs av Nils Lodvijks kusins make Mickel Mickelsson Kyrö, som senare också blev husbonde på Olkkuri gård. På kort tid kom Lovikka nybygge att bli den största av de perifera gårdarna i Övertorneå socken; åren 1640-1727 hade den et stabilt mantal på 3/8, alltså lika stort som Lovikka gård i Kainuunkylä. Nils Lodvijk kunde alltså, trots allt, se tillbaka på ett ganska lyckat liv, när han avled omkring 1659. Han hade lämnat en ansenlig gård bakom sig, och byggt upp en ny; lika stor som den förra.
I tidskriften Tornedalen (nr. 11) återges en sägen berättad av Eino Thyni i Lovikka, om hur Lovikka by grundades. Den torde tvivelsutan gå tillbaka på en tradition om Nils Lodvijks första möte med sin blivande boplats, men namnet Nils har i sägnen ersatts med Esaias, antagligen syftande på Esaias Olofsson Tyni (tab. 102), men det torde sakna betydelse för sägnen som sådan. I följande återgivning av sägnen har jag bytt ur namnet Esaias mot Nils, som en rättelse:
"Enligt sägen skulle den första bebyggaren ha varit från finska sidan av Torne älv i nedre Tornedalen. Han hette Nils. Och som många andra i trakten så skulle han också flytta till ett annat ställe, där det fanns större jaktmarker och rikare fiskevatten. Tidigt på våren, strax efter islossningen, gjorde han sin älvbåt klar och tog med sig de nödvändigaste verktygen och sina jakt- och fiskeredskap och begav sig uppåt älven. Efter en besvärlig färd, där han många gånger fick dra båten förbi forsarna, kom han så till en plats, som han tyckte kunde vara lämplig att bygga en stuga på. Det hade redan förut varit fiskare där om somrarna, och dessa hade rest opp s.k. "nili" ett slags bodar på höga stolpar, där de torkat och förvarat både fisk och kött under sina färder uppför älven. Den platsen heter än idag Nilimaa. Men eftersom det var kväll, så gjorde denne Nils i ordning en bädd av ris och lade sig att vila till påföljande dag, då han tänkte börja sitt arbete där. Men den natten drömde han att en tomte (Maahiainen? Red. anm.) kom till honom och sade: "Bosätt dig inte här, utan fortsätt över viken där längre upp, tills du kommer till en plats, där vatten rinner från tre håll och bildar en vårbäck, som flyter ut i älven! Men på den här platsen kommer ingen att leva i överflöd, men ingen kommer heller att dö av svält" - När han vaknade på morgonen, så beslöt han att inte stanna där han var utan fortsätta till det av tomten anvisade stället. Det visade sig, att platsen, som tomten beskrivit för honom, också fanns i verkligheten. När han där steg ur båten, såg han en orm ligga på stranden alldeles intill den plats, där båten stött emot och det ansåg han vara ett gott tecken. Där började han bygga sig en bostad. Om han fortsatta levnadsöden säger sägnen ingenting… "
En annan variant av samma sägen återfinns i Samuli Paulaharjus "Ödebygdsfolk":
"… och från finska sidan, Tyni i Kainuu, kom också den förste boaren i Lovikka, omkring fyra mil uppåt från Pajala. En gammelmora i Kainuu hade gett utvandrarna et ord på vägen: 'Där ni tycker att stranden är som fulast, där går ni i land… och det är ett bra ställe.' De stakande steg i land på den fula stranden och tänkte börja bygga. Men på natten kom en pojke i en dröm och sade: Gör inte början här. Här lever ingen på säden och dör ingen av svält Men gå till Laajvaradalen! Dit gav man sig av på morgonen, när solen lyste genom skogen. En orm mötte man - det var ett gott tecken. Man stannade i en riktigt gruvligt ful gransvacka, innerst i en rundad strandbukt, och byggde där et litet rökpörte med vindögonluckor. Det var början till nya Tynigården. I närheten stod en nili, en stolpbod som Nedertorneåborna någon gång byggt år sig som fiskebod. Bredvid den kom nu ett hus till, som fick heta Nilimaa. Och byn som småningom växte upp kring strandgröpningen kallades för Lovikka, efter lovi, som betyder urtag. Gamle Keksi [1600-tals skalden Anders Mickelsson Keksi, känd för sitt kväde om vårfloden 1677] erinrar sig redan han att en översvämning klöv i Lovikka loss en strandäng. Tyni första svinstia står ännu kvar i byn, och det första pörtet är skogslada någonstans på myren."
Tittar man i Paulaharjus efterlämnade uppteckningar på Suomen kirjalisuuden seura i Helsingfors finner man att denna berättelse är i själva verket en sammanslagning av två olika sägner berättade av Johan Fredrik Hannu (*1846) och August Tyni (*1857) i Lovikka. I originaluppteckningen står faktiskt också att byns grundare kom från Kainuunkylä, och inte från Kainuu.
Nils Ludvigsson Lodvijks bomärke:
 

Nils far var:

Ludvig Joensson (Olkkuri) (Från tabell 4). Husbonde på Lovikka gård i Kainuunkylä 1596-1622. Han övertog den del av faderns gård, som efter honom, kom att kallas Lovikka. Namnet Lovikka har genom tiderna fått olika förklaringar, men det kan inte råda någon tvekan om att detta hemmans-, by- och släktnamn kommer av namnet Ludvig, som i Finland vid 1500-talets slut skrevs bl.a. "Louika" och "Lodvika". Lovikka gård var på 1/3 mantal, vilket senare omlades till 3/8 mantal. År 1613 betalade "Lodwich Jönsson" 3 daler i Älvsborgs lösen, och 1620 var gårdens djurbesättning 1 häst, 1 tjur, 7 kor, 1 kviga och 7 får. Gården var efter tornedalska förhållanden ganska medelmåttig, men hästen var en statussymbol, som långt ifrån alla hade råd att unna sig.
Gården Lovikkas bomärke:
 

Och Ludvigs far var:

Henrik Joensson Olkkuri (Från tabell 4). Henrik övertog den del av faderns gård, som behöll namnet Olkkuri. Han omnämns 1604 i följande notis i domboken:
"Hinrik Jonsson i Helsingby haffwer i fjärdingsmans fääboth slagit ett stycke ängh, som Spending i Ruskola åtte, sedan förbödhs fjärdingsmannen honom höö och han likväl försnölte höö, blev therföre saaker 9 marker och uppfyllte den andra skadan igen."
Henrik hade alltså olovandes slagit hö på en äng vid fjärdingsmannens fäbod i Ruskola, och sedan tagit hö därifrån, trots att fjärdingsmannen, som alltså ägde ängen, förbjudit honom att göra det. För detta fick han betala 9 mark i böter, och dessutom återlämna det försnillade höet. Henrik Joensson Olkkuri var husbonde på Olkkuri gård fram till omkring 1630, och han var också en av de sista birkarlarna; som synes nedan hade han ännu 1618 en egen marknadsbod i Torneå; birkarlarna förlorade sina rättigheter i samband med grundandet av städerna efter bottenvikskusten 1620. Gården Olkkuris bomärke: 

Henriks far var:

Joen Olsson (Olkkuri) (Från tabell 2). Husbonde på Olkkuri gård i Kainuunkylä 1551-93. Omnämnd som birkarl jämte brodern Nils år 1559. Han ägde tillsammans med en Nils Henriksson fiskerätten i "Lossme tresk" (Lampisjärvi) och fiskade ensam i "Kosua tresk" (Kuoksusuando). Gården Olkkuris bomärke: 

Och Joens far var:

Olof Joensson (Pajari el. Olkkuri) (Från tabell 1). Född omkring 1485 Husbonde på Olkkuri gård i Kainuunkylä 1539-49, antagligen birkarl. Död mellan 1550 och 1554. Han omnämns första gången i bågskattelängen för Västerbotten år 1539, den första skatteländ som upprättats för Tornedalen. I jordeboken för 1543 skattade "Olaff Iönson" i "Helsingebijn" 112 penningar för 3 spannland åker och 16 lass äng, vilket gjorde hans gård till den största i byn, och avsevärt större än medeltalet för gårdar i Övertorneå. Han kunde dock inte på långa vägar mäta sig med de rikaste birkarlarna, som Olof Anundsson (Tulkki) i Armassaari eller Henrik Larsson (Oravainen), vilka samma år skattade 408, respektive 448 penningar för sina gårdar. Olof Joensson var husbonde på den gård som senare kom att kallas Olkkuri, antagligen efter honom. Ur denna odelade gård har sedan brutits fastigheterna Kannala, Kuurunen, Tyni och Lovikka. Olof återfinns i längderna som husbonde fram till 1553, men hans söner är upptagna i längderna sedan 1551, varför han kanske hade avlidit redan då. Det kan inte råda något tvivel om att Olof Joensson var birkarl; något som dock inte bevisas, då de första birkarlslängderna är från 1553, och Olof vid denna tid sannolikt redan var död, men då hans två söner innehade birkarlsrättigheter, bör även Olof ha varit birkarl. Förutom släkten Olkkuri fanns i Kainuunkylä birkarlssläkterna Rousuniemi; av denna släkt omnämns Bengt Andersson som birkarl 1559 och Anund Nilsson 1600, och Liisa; Frans Henriksson av denna släkt var birkarl 1590. Gården Olkkuris bomärke: 

Slutligen, Olofs far var:

Joen (Pajari). Född senast omkring 1465. Antagligen birkarl och husbonde på Olkkuri gård i Kainuunkylä. Hans gård torde ha bestått av 6 spannland åker och 24 lass äng, vilket skulle ha gjort den till en av de största i Övertorneå socken. Sannolikt avled han före 1539, då hans gård var uppdelad mellan hans söner. Den sannolikt äldste sonen Olof fick överta halva gården, medan de två yngre sönerna Erik och Anders fick dela på den andra halvan. Man vet förutom detta ingenting om Joen; hans existens kan endast beläggas genom sönernas patronymikon, men han bör ha varit birkarl, då hans efterkommande innehade birkarlsrättigheter, och denna titel var ärftlig.
Gården Olkkuris bomärke:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar