lördag 18 augusti 2012

61. Fruar på spåret och psykisk sjukdom och nybyggeri för att undgå soldatlivet

Den som orkat läsa ett antal poster i denna blogg märker nog att jag tenderar att följa farslinjen bakåt och sen gå framåt och söka på de hustrur jag stöter på. Och så också nu på Kuoksu tråden.

Första stoppet blir Malin Larsdotter Lasu (- d 1733). Lasu, det brukar handla om malmupptäckar familjen.

Malins pappa hette Lars Mickelsson Lasu, och hennes mamma Margareta Matsdotter. Om Lars står det:Husbonde på Lasu gård i Junosuando 1692-99, flyttade sedan till Norge, återkom, och var husbonde på 1/2 Mukka gård i Junosuando 1706-1723


Lars Mickelssons far hette Mickel Larsson Lasu, och hans mor var Brita Jönsdotter. Inte heller om denna familj får man veta så mycket:
Bosatt:mellan 1687 och 1697 Junosuando, Pajala sn. 
och Husbonde på Lasu gård..
Mickels far var Lars Larsson Pesu som var nybyggare, och det var verkligen han som var malmupptäckare:Han omnämns som husbonde på sedermera Lasu Nybygge i Junosuando 1637-84. Enligt äldre uppgifter skall han ha varit född på gården Lasu (Lassu) i Alkkula 1607 eller 1615. Denna uppgift måste dock vara felaktig, då Lasu gård i Alkkula utbröts ur Niuro gård först 1632, och fick sitt namn efter Lars Eriksson Niuro, vilken var husbonde på gården under 1600-talets senare del . Namnet Lasu, som är belagt först för Lars sonson Anders, torde i stället syfta på Lars Larsson själv. Lars bär i en del mantalslängder tillnamnet Pesu, och det är inte omöjligt att han var från gården Pesu i Karungi, även om han inte har kunnat knytas till släkten som bebodde denna gård. Namnet Pesu förekommer också i åtskilliga socknar i hela Finland.
År 1642 skall Lars, enligt traditionen, under en jakt i Tarilainen utanför Masugnsbyn ha skjutit efter en ekorre med sitt armborst. Den järnskodda pilen vek dock av och drogs av magnetismen mot ett berg. När Lars hämtade pilen fann han svarta stenar, som han tog med sig hem och visade för borgarna i Torneå. Enligt Olof Jönsson Mukkas supplik av år 1659, och den utredning som följde på den, var Lars inte ensam på denna jaktfärd, utan hade sällskap av sin granne Jöns Andersson Mukka. Den 24 februari 1648 gav landshövding Krusebjörn Lars Larsson som belöning för hans upptäckt frihet från skatt och knektutskrivning i hans och hans söners livstid. Detta frihetsbrev förnyades sedan med jämna mellanrum, men trots detta fick Lars Larsson åtskilliga gånger söka högt uppsatta gynnares stöd mot skatteindrivare och andra som fann det ändamålsenligt att betvivla hans privilegier.
År 1681 var Lars Larsson värd för den franske komediförfattaren François Regnard under dennes lappländska resa. Lars Larsson, som Regnard kallar "Lars Larszon, Laurentius 'a Laurentio", visade Regnard sitt frihetsbrev, och åtföljde honom också som roddare under färden upp för Torneälven.
Det kan noteras att Lars Larsson, trots sina betydande friheter aldrig blev en förmögen man .

Mickel och Lars finns också i min morfars anor.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Nästa gren av fru-anor är Lars Matsson Mukkas fru Ella Hindersdotter (1697-1728), men jag hittar inget snabbt om hennes förfäder.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Nästa gren med lite löv på blir istället Lisa Olofsdotter Kouksusuando f 1721. (gift med Lars Larsson Mukka - Kuoksu). Om henne står det: Hon kallas i ibland Lisa Olsdotter, ibland Lisa Johansdotter och ibland Lisa Henriksdotter. Enligt sägen skall hon ha varit klockardotter från Jukkasjärvi. I sådana fall kan hon vara identisk med klockaren Henrik Matsson Kemiläinens dotter Lisa, som föddes i Jukkasjärvi 1721-02-12.
I Jukkasjärvi kyrkoräkenskaper för år 1807 finns en notering om att hon testamenterade 16 skilling till kyrkan.

Lisas föräldrar ska ha varit Olof Larsson Kuoksusuando och Ingrid. Olof var Nybyggare och det står följande om honom: Antagligen född i Kuoksu. Brukskarl i Tornefors 1714. Han övertog sin fars öde nybygge i Kuoksu 1722.
Han infann sig "full och drucken" vid tinget 1730, och antydde att tingstolken Mickel Jönsson Stålnacke ägnade sig åt tidelag, varför han fick böta 10 daler Smt. "sig sjelf till rättelse och androm wanartigom till åtwarningh". 1732 trätte han med Mårten Jonsson Sagare i Vittangi efter att utan lov ha lånat dennes båt. Han fick böta 6 daler och 16 öre kopparmynt. Samma år tvistade han med brodern Anders Lådvik.År 1736 hävdas han vid tinget vara så "af sig kommen", att han inte längre kan ta hand om sin gård, varför landshövdingen Gabriel Gyllengrip ger Olofs släkting Samuel Jonsson Mört, inspektor vid Kengis bruk, tillåtelse att överta gården, mot att han åtar sig att låta Olof Larsson Kuoksuando, hans "ofärdiga hustru och twänne små barn" bo inhysta hos honom på gården. Samuel Mört, som upptog namnet Kuoksu, överlät 1738 gården till Kengis bruk och bodde kvar på gården som åbo

Här återkommer vissa andra personer som jag stött på tidigare: Mickel Jönsson Stålnacke (exempelvis) som är en annan anfader, och jag är nästan säker på att även Samuel Jonsson Mört är en släkting, dock inte 100% som i fallet med Mickel. Jag vill minnas att bägge hör till farmors släktträd.

För övrigt kan man undra om inte Olof Larsson är den första som tydligt verkar vara psykiskt sjuk i stamträdet, åtminstone för en tid i sitt liv. (Det borde ju finnas en och annan. Ja, ja, det är ju mina spekulationer).

Olof Larssons far hette Lars Olofsson Lodwijk (1665-1735), och om honom står det: Han anlade ett nybygge vid släktens gamla fiskevatten Kuoksusuando på 1680-talet. Lars närmaste granne var Henrik Mickelsson Kyrö i Vittangi. Dennes uppodling av markerna kring Vittangi hade 1696 sträckt sig så långt österut att han hamnade i konflikt med Lars Lodwijk om rättigheten att bruka de slåtterängar som låg mellan deras nybyggen. Rätten beslöt att Henrik Kyrö skulle bruka de övre ängarna (möjligen avses trakterna kring Vivungi), medan Lars Lodwijk skulle bruka de nedre.
Han skall enligt mantalslängderna ha avlidit år 1709, och Kuoksusuando föll samma år i ödesmål, men i själva verket flyttade han till sin svärson Karl Skomakare i Tärendö, där han omnämns i kommunionslängderna 1731-35.Han var, enligt hans hustru Anna Larsdotters dödsboksnotis, blind.

Återigen tycker jag mig känna igen en person från tidigare trän, Karl Skomakare. Ska kolla så småningom.

Lars Olofssons föräldrar var Olof Nilsson Lovikka och Margareta Andersdotter (-1686). Om Olof står det såhär: Husbonde på sedermera Tyni gård i Lovikka 1682-1685. År 1684 kallades Olof Lodwika, brodern Nils, samt bröderna Mickel och Lars Larsson Lasu i Junosuando till tinget i Jukkasjärvi, sedan de gjort intrång på marker dels tillhöriga nybyggaren Mickel Hindersson (Mikkonheikki) i Parakka, dels tillhöriga samerna Jöns Mickelsson, Joen Joensson och Jöns Hindersson, alla bosatta i Siggevaara. Nybyggarna hade jagat "Ikorna och Fuglar" – "ekorrar och fåglar", och orsakat markägarna stora skador. Men de anklade struntade i rättens kallelse, och dök inte upp vid tinget, varför de fick böta.
Ungefär samtidigt tillhandlade sig Olof Lovikka några ängar av Anders Jönsson Mukka i Junosuando för 23 daler. Anders hade sålt dessa ängar till Olof utan brodern Mats samtycke, och Olof Lodwika fick därför 1685 återlämna hälften av ängarna till Mats Jönsson Mukka. Redan nästföljande år bärgade dock Mats Jönsson Mukka hö från de ängar Olof enligt föregående års domslut fått behålla, varför han dömdes att betala Olofs änka Margareta Andersdotter 9 mark i ersättning. Olof Nilsson Lodwika hade tydligen avlidit mellan tingen 1685 och 1686.

Slutligen Olof Nilssons far hette Nils Ludvigsson Lodvika (1597 till 1659 minst). Nils var
Född:1597 Kainuunkylä, Hietaniemi sn. 1)
Bosatt:från 1622 till 1638 Kainuunkylä, Hietaniemi sn. 2)
Bosatt:från 1639 till 1659 Lovikka, Pajala sn. 2)

Det står följande om Nils: Husbonde på Lovikka gård i Kainuunkylä 1622-38, nybyggare i Lovikka, Pajala sn. 1639-59.
Nils Lodvijk skall enligt Erik Wahlberg ha varit född 1597, och till en början gick det ingen nöd på honom; 1638 hade han 1 fåle, 7 kor, 1 bagge och 4 får på gården. Året därpå hade han 1 hingst, 1 ungt sto, bara 3 kor, 5 fullvuxna får och ett ungt får i sin ägo.
Detta år, 1639, inträffade något som för alltid skulle förändra släktens öden; Nils blev uttagen till soldat, trots att han vid detta tillfälle bör ha varit drygt 40 år. Det kan tyckas märkligt att en medelålders husbonde blev uttagen till soldat, men den jordlösa ungdomen i Tornedalen, som var den huvudsakliga gruppen för soldatrekrytering, var decimerad av utskrivning till trettioåriga kriget, och inte ens stadgade husbönder kunde vara säkra på att undgå krigstjänst.
Nils insåg antagligen att utskrivning betydde nästan säker död i något slag eller, vilket var vanligare, i någon fältsjukdom, och för att undvika detta öde övergav han sin gård, och flyttade med sin familj till ödemarken mellan Junosuando och Tärendö. Nils gav sitt nybygge samma namn som sin hemgård; Lovikka. Detta nybygge, som blev grunden för byn Lovikka, låg antagligen på Eroniemi, mitt emot den nuvarande byn. På kort tid kom Lovikka nybygge att bli den största av de perifera gårdarna i Övertorneå socken; åren 1640-1727 hade den ett tämligen stabilt mantal på 3/8, alltså lika stort som Lovikka gård i Kainuunkylä.

Nils Ludvigsson är också anfader till min morfar.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar