måndag 22 oktober 2012

89. Tanterna på Grimsberg

Förra posten handlade om männen Sabelfeldt som stupade och skadades som flugor vid Narva och Viborg mm. Denna post ska handla om att försöka återskapa situationen på gården Grimsberg som det är rimligt att tänka sig det.

Enligt Elgenstierna gifte sig Nils Sabelfeldt med dottern till David Dachsberg, Helena Juliana Dachsberg, på 1670-talet. Under åren 1679 - 1686 födde Helena barn varje år:

1679 Zacharias - barnlös död 1704
1680 Fredric anfader, skadad i huvud och axel vid belägringen av Viborg, samt fånge hos ryssarna till krigsslutet död 1739
1681 Catharina Regina - död 1764 barnlös
1682 Adolph - död 30 nov 1700 i slaget vid Narva
1683 Beata Christina - död 1760 barnlös
1684 Christjern - död 30 nov 1700 i slaget vid Narva
1685 Casimir - död 1761 - gift och fick en dotter
1686 Åke - skadad i strider och fånge i Ryssland till krigsslutet, död 1744

Nils var född på 1640-talet och levde till 1692, och Helena Juliana själv levde från 1650 - 1727 cirka.

Om uppgifterna stämmer gifte sig Nils och Helena när han var sådär 35 och hon 25 år, vilket ju låter rimligt. Helenas föräldrar var Överstelöjtnant David Dachsberg och hans första hustru, Regina von Kanthen. I Elgenstiernas bok räknas en son upp, men hans öde beskrivs inte, och dessutom lär en son som hette David ha begravts i Vadstena. Om dessa bröder räknas bort, så föddes det bara flickor i familjen, åtminstone sex stycken. David Dachsberg hade varit inriktad på att köpa många gårdar, och flera av döttrarna hamnade på dessa som gifta, som Loftås, Grimsberg eller Mölnarp.

Efter det att fadern David Dachsberg dog cirka 1667, eller möjligen i samband med giftemålet med Nils, måste Helena ha fått gården Grimsberg.

När Nils dog 1692 var alltså Helena ensam mamma med 8 barn, samtliga under 13 år. Hennes svärmor, Carin Sabelfeldt, född Stråle af Ekna, levde och var 67 år och kunde möjligen hjälpa henne något i denna situation, men Carin dog 1699

Det jag gissar är att sönerna, som alla blev militärer, mycket tidigt försvann till det militära. Av det som framkommer i Elgenstiernas bok så dog två av sönerna vid Narva, år 1700, då de endast var 18 respektive 16 år gamla. Zacharias ska ju ha dött 1704, då han var 25 år gammal. (Jag hittar i vart fall inte honom i Solbergas dödsbok för 1704, så man kan ju gissa att han var ute och krigade med Karl XII någonstans). Fredric blev volontär vid Österbottens infanteri när han endast var 13 år gammal (1693).

Jag gissar därför att mamma Helena försökte rädda sönerna Casimir (som ju levde till sin ålderdom) och Åke med alla blessyrer, så de fick vänta några år innan de gick in i det militära, Åke verkar ha börjat först när han var 20.

Hur som helst så bör gården ha befolkats huvudsakligen av kvinnorna Helena, och döttrarna Catharina Regina och Beata Christina. Dessa fick säkert ta hand om de två yngsta bröderna Casimir och Åke till dess dessa försvann i kriget, gissningsvis cirka 1705.

År 1722 återkom sonen Fredric, med sin fru Helena Catharina Morath och 3 överlevande barn från Sibirien. Troligen var Fredric mer eller mindre funktionshindrad av skadorna i huvudet och axeln. Dessutom återkom sonen Åke, som upplevt sabelhugg, pik i strupen, muskötkulor i livet och skadats av en bomb. Chansen att han skulle ha varit i god vigör, får man betrakta som liten.

1727 dog Helena Dachsberg.

Från hemkomsten till makens död fick Helena Catharina och Fredric ett antal ytterligare barn, varav de flesta dog som små. 1739 dog slutligen Fredrik, 1744 hans bror Åke och samma år emigrerade en av Helena och Fredriks söner till Västindien, (och dog där) och två år senare emigrerade en annan son till Ostindien (och dog där).

Något roligare hände i varje fall 1744, då Helena Catharinas och Fredrics äldsta son Carl Gustaf Sabelfeldt gifte sig med Gustaviana Johanna Uggla. Dottern Helena gifte sig dessutom samma år med Arvid Gustaf Ribbing.

Jag gissar att Fredrics systrar Catharina och Beata kretsat kring hemmet och försökt ta hand om denna stora familj i trångmål. Den 19 augusti 1755 dog Helena Catharina 1 juni 1760 dog Beata Christina, 25 mars 1761 dog Casimir och 17 maj 1764 dog Catharina.

Carl Gustaf och Gustaviana fick åtminstone fem barn mellan 1745 och 1753, och de bosatte sig, som jag uppfattat det, på Solberga Säteri. Av de tre sönerna dog två i 30-årsåldern, ena i slag och andra i rötfeber. Den tredje, Nils är anfader.

Carl Gustafs son Nils blev ju rekryt redan som 13-åring 1764 när farmor och gammelfastrarna just dött. Sen var han ju försvunnen några år. 1771 dog hans mamma Gustaviana, och 1776 dog hans pappa Carl Gustaf. 1776 dog den äldre brodern Fredrik Gustaf och 1788 dog den yngre brodern Carl Johan, bägge barnlösa.

Plötsligt återstod endast Nils som äldsta möjliga manlig arvtagare till Grimsberg, och det verkar också vara därför han tar avsked från det militära och hamnar där.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

En liten notis. I Elgenstiernas familjeutredning nämns en syster "Beata Christina", som alltså var syster till Carl Gustaf och Helena som föddes i Ryssland. Denna Beata Christina blandas ibland ihop med Carl Gustafs faster med samma namn. Det är i varje fall fastern som dog 1760 då det står att hon var 75 år gammal, och när systern Beata dog är okänt. Kanske kom hon inte ens hem från Ryssland?

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Ja, efter denna dystra beskrivning av livet i en förvisso adlig, men inte desto mindre hårt drabbad släkt passar det väl bra med dikten "Soldatgossen" av Runeberg?

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-


Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann,
Vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man.
Hans hela värld var ärans fält,
Där stod han glad, var han sig ställt,
I eld, i blod, i frost, i svält;
Han var min fader, han.

Jag var ett barn, när han drog bort, sen fridens dag var slut,
Dock minns jag än hans stolta gång, jag minns den var minut,
Hans hatt, hans plym, den bruna hyn
Och skuggan från hans ögonbryn:
Nej, aldrig går det ur min syn,
Hur härlig han såg ut.

Det hördes snart från höga nord, när hären ryckte ned,
Hur han var käck, hur han var stark, hur i var strid han stred.
Så sads, han fått medalj också.
Det spordes snart, att han fått två;
Ack, tänkte jag i hjärtat då,
Den som fick vara med!

Och vintern gick, och drivan smalt, och det var lust och vår,
Då kom ett bud: Din fader dött, han dog för ädla sår.
Jag tänkte då, jag vet ej vad,
Var stundom ängslig, stundom glad;
Men mor, hon grät tre dar å rad,
Så blev hon lagd på bår.

Min fader slöt på Lappos slätt, sin fana närmst invid:
Det sägs, det var den första gång han blekna setts i strid!
På Uttis malm, för Gustavs land,
Min farfar dog med svärd i hand;
Hans fader föll vid Villmanstrand,
Han var från Carols tid.

Så var med dem, så blödde de, så har det ständigt gått;
Ett härligt liv de levat dock, en härlig död de fått.
Ack, vem vill stappla trög och tung?
Nej, gå i fält helt varm och ung
Och dö för ära, land och kung,
Se, det är annan lott!

Jag är fattig gosse jag, som äter andras bröd,
Jag har ej huld, jag har ej hem allt sen min faders död;
Men klaga är ej mitt behag,
Jag växer högre dag för dag,
Jag är en krigargosse jag,
För mig finns ingen nöd.

Och lever jag tills jag blir stor och fyller femton år,
Till samma svält, till samma kamp, till samma död jag går.
Där kulor vina tätast då,
Där skall man finna mig också,
Där vill ock jag försöka på
I mina fäders spår.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar