tisdag 4 december 2012

115. Man ska akta sig för vad man önskar, och en melankolisk kvinna

Detta inlägg handlar om Martinus Matthiae Wargius och bygger på herdaminnen från Nedertorneå. Martinus studerade i Uppsala och blev 1601 efter examen primus i den astronomiska klassen. Han verkade en tid i Stockholms finska församling, och 1610 blev han kyrkoherde i Närpes, och slutligen år 1624 blev han kyrkoherde i Torneå.

Denna förflyttning berodde på att vid en riksdag (där han tydligen representerade prästerskapet) hade fått höra att Torneåborna var särdeles styva och motspänstiga, och då sagt att om han hade fått chansen skulle han nog komma på hur han skulle tukta dem. Detta tog Gustav II Adolf fasta på och skickade honom till Torneå för att han skulle upp till bevis.

I Torneå fick han Laxtionde och även korn som tionde. År 1639 dog Martinus, och församlingen saknade honom för hans bokbelästhet och rörlighet och att han föregick den oroliga församlingen både i lära och leverne.

Hustrun Valborg trivdes enligt herdaminnet inte i Torneå, utan tycks vid makens dödsfall ha lidit av en svårartad depression sedan flera år, "melancholiam" och hon hade inte kommit ur den. För henne bad man om nådår, vilket jag förmodar innebar försörjning även efter makens död.

Jag hittar följande info på ett finskt forum om Valborgs öde:

"Efter Martinus Wargs död återflyttade hans änka till Närpes, Finby. Vid tinget 10-12.2.1652 "förkunnar" Wargs andra måg, kyrkoherden i Lappfjärd Andreas Kempe "huru såsom fordom Kyrchioherdens i Närppis sal. Morthen Wargs efterlefwerska hustru Walborg Jacobsdotter är word ålderstigen, wanmechtig och ingen förmögenheet hafwer..." Enligt Boström var Wargs hustru dotter till lagläsaren i Österbotten Gabriel Wernberg."

Just makarna Wargius öde tycker jag är intressant, då det säger något om folket i Norrbotten, att de är styva och motspänstiga, (och jag undrar om inte det hängt i genom åren). Dessutom är det faktum att vi här tycks ha det tidigaste dokumenterade fallet av psykisk sjukdom i släkten, som förmodligen en flerårig "melancholiam" måste anses vara.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Parets dotter, Brita Warg gifte sig med kapellanen i Nedertorneå, Johannes Kempe, och hennes syster Anna gifte sig med en annan i familjen Kempe, nämligen Andreas Magni.

Johannes Kempe var nu ingen dununge. Kapellanen bodde hos sin svärmor änkan, och han verkar ha varit ett hår av hin mer eller mindre (så anfader han är). Han ägnade sig åt handel i lappmarken, vilket han inte fick. Han tog betalt för vigsel, vilket han inte fick. Han fick böta för slagsmål och blodvite. Kautokeinolapparna klagade på hans hänsynslöshet. Enligt Erik Kuoksu köpte Johannes 1640 det hemman där Haparanda kom att anläggas. Man kan ju undra om det var med hustruns eventuella arvepengar efter fadern? Johannes Kempe tycks ha dött 1642, och då var sonen 12 år. Hustrun Brita Varg verkar ha gift om sig efter första makens död.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Sonen till Brita och Johannes hette Martinus Johannesson Kempe och han var gift med Malin Filipsdotter. Martinus kom som 15-åring till Uppsala och när han var 21 år prästvigdes han. Sen var han kapellan i Nedertorneå i 22 år, men när det var dags att bli kyrkoherde fick han inte tjänsten. Istället blev han pastor i Jukkasjärvi i sex år och 1682  blev han kyrkoherde i Övertorneå. Vid denna tid stred han med kapellanen vid Kengis bruk om vem som skulle räknas som kyrkoherde av de två.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Vår nästa anfader är Martinus och Malins son Herman.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar