måndag 18 februari 2013

Om fäbodar

Tittade lite hastigt i en avhandling om fäbodar i Rättvik och om tingsärenden vad gällde fäbodar i Leksand. Det ställe där Leksandssläktingarna huvudsakligen hållit till så här långt, är vid sydänden av Siljan, och där Dalälven rinner ut. Det visar sig att det är tvång på att ha fäbodar för gårdarna i Leksand. Men just gårdarna i Sunnanäng, Hjortnäs, Laknäs osv ligger långt från områdena där fäbodarna är belägna. Det kan handla om 2-3 mil, mot 10 km för de flesta annars. Det är ett berg i vägen helt enkelt som jag uppfattar det.

Detta innebar att folk i just dessa byar ibland höll kreaturen kvar hemma under sommaren, och de anförde skäl som att de var skröpliga och behövde mjölken.

Jag gissar att man var snål om betet hemmavid, och att det därför ansågs fel att behålla djuren hemma när de kunde bättre födas på andra ställen.

Djur man höll var ofta får, getter och kor. Inte så många kor, och ju fattigare man var, ju mer tenderade det att vara getter.

Gårdarna jag tittat på hade relativt små familjer, från vad jag varit van vid från Norrland. Man hade just ingenstans att ta vägen när man bildade hushåll, utan man fick ta över föräldrarnas gård, eller kanske gifta sig med flickan i granngården som inte hade bröder, så att man som måg fick ta över gården.

Flera av de jag studerat har också varit soldater, vilket jag tror var mycket av ett fattigmansgöra.

När det gällde fäbodarna i Leksand så var det något som reglerades gemensamt och som rätt ofta diskuterades på tinget.

Boskapen skulle föras till fäbodarna ungefär från Eriksmäss (slutet av maj) till Larsmäss (mitten av augusti). Man fick exempelvis inte ha för mycket "stor" boskap med sig, eller för många djur, utan hur mycket boskap fäboden tålde var reglerat mellan delägarna.

Fäbodarna hade alltså delägare, och precis vilka som var delägare var, var en källa till tvister.

Normalt sett fick man bara ha sin egen boskap på fäboden, men det smög sig in lego-kor.

De som jobbade på fäbodarna var främst kvinnor, och de omvandlade den svårlagrade mjölken till smör, ost och messmör och liknande. Fil gjorde man för att äta. Kvinnorna var ofta ogifta och yngre, men vissa fäbodkullor fortsatte till dess de blev gamla.



Förutom att passa kreaturen skulle kvinnorna göra handarbeten, som att sticka strumpor, eller sy skjortor (två skjortor på två veckor). Dessutom skulle de göra disktvagor, och vidjor och liknande arbeten. Disktvagorna slet de säkert på under sommaren för arbetet med mjölken krävde mycket diskande, och vatten och ved gick det åt. Ibland var yngre pojkar också på fäboden, och deras jobb var ofta att just hämta vatten och ved. (Kvinnorna på bilden nedan går och stickar).



Jag undrar om man inte lät slå gräs vid fäbodarna efter fäbodtiden, då det ändå var relativt tidigt som boskapen fick ge sig hemåt? Transporter av hö skedde helst med slädar, så det fanns säkerligen ängslador.

Leksandsborna kom i tvist med Rättviksborna (och här tror jag det handlar om just "våra" byar, Laknäs, Hjortnäs och Sunnanäng) för att de ville anlägga nya fäbodar inom Rättvikarnas område. Och det fick de, men även Rättviksbor blev delägare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar