lördag 9 februari 2013

137. Ett utbrott om kyrkans effekter

Nu har det ju varit break med släktbloggandet ett tag, men jag har skrivit annat under tiden. Jag har lite tåtar kvar på AM sidan, och så ska jag försöka redogöra för dalaanorna. Eventuellt i omvänd ordning.

Jag har lite spännande tips på saker att studera för den som vill gräva ner sig själv.

Christer Posse var ju gift med Axel Oxenstiernas svägerskas dotter, och de bodde på godset Bergshammar nära Fogdö vilket ligger på en halvö i Mälaren. Precis samtidigt blev Petrus Steuchius prebendekyrkoherde i Fogdö kyrka. Petrus hade pluggat mellan 1620 och 24 i Strängnäs, prästvigdes där av Laurentius Paulinus Gothus, som bland annat var rektor magnificus och ärkebiskop i Uppsala under sin karriär.

Snart därefter cirka 1644, gjorde han sin "synodaldisputations" föreläsning "De peccato in genere et specie", vilket betyder "Synden i allmänhet och i synnerhet" och blev därefter hovpredikant hos drottning Kristina som lyssnat på honom. Efter tre år blev han motsvarande "biskop" dvs superintendent i Härnösand över hela Norrland.

Allt talar för att Christer Posse (som 1637-41 var landshövding över hela Norrland) varit inblandad i att se till att Petrus Steuchius kom in vid hovet.

Petrus Steuchius bosatte sig i Säbrå utanför Härnösand när han blev superintendent, utsedd av drottning Kristina 1647. Han startar ett gymnasium och där undervisar flera lärare som gifter sig med Steuchius döttrar.

Särskildt hade lektor P. Nenzelius fällt ett yttrande, »att superintendenten tacklar upp gymnasium med sina mågar»

Dessutom undervisar vår anfader Georgius Elingius där, och han ska också ha blivit rektor på Härnösands gymnasium. Elingius var gift med Steuchius brorsdotter Susanna.

Anfadern Christian Elingius pluggar i Härnösand, och far till Åbo, blir präst, har ihop det med någon kvinna som anses olämplig av släkten, och efter det man hittat ett brev eller en lapp om henne i Christians ficka, skickas han till Norrbotten där han tycks ha gift sig och skaffat ett antal barn, och så småningom hamnade Christian Elingius i Jukkasjärvi som kyrkoherde.

Under tiden i Härnösand dras den stora häxjakten igång. Petrus Steuchius är ytligt sett inte inblandad, men icke desto mindre bränns troligen sådär 10-talet "häxor" närmast inom synavstånd från hans hus i Säbrå. Steuchius barnbarn hette Erik Holst, och han var ett av "barnvittnena" som pekade ut häxor.

Förmodligen gick lille Erik, som var i tioårsåldern, på läroverket. Hans mamma Margareta, Petrus dotter, bodde av allt att döma i Brunflo. Det är därför inte en för vild gissning att Erik ofta var hos morfadern, eller kanske till och med bodde där.

Det har ofta varit i säck det som kom i påse.

Lite norrut i Kramforstrakten sker de värsta häxbränningarna någonsin i Sverige. Detta genom intensiv häxjakt som bedrivits av Steuchius underhuggare bland prästerna i Norrland. Att Steuchius inte skulle ha haft fingrarna med i gröten motsäger hans intensiva visitationer och exempelvis föjande utsaga:

Det var ock att vänta, att han härvid skulle röna motstånd af en befolkning, som väl höll kristendom och kyrka i vördnad, men varit van att i mycket gå sina egna vägar. För att bryta sådant motstånd grep han äfven till kraftiga medel. Tredskande prästmän sattes några dagar i konsistoriets prubba eller suspenderades. Då församlingsborna ej ville fullgöra sin skyldighet emot sitt prästerskap, togs kyrknyckeln ifrån dem. Till en visitation, som Steuchius höll i Torsåker 1663, hade högst få församlingsbor infunnit sig. Vid sin hemkomst till Hernösand skref han till församlingens pastor, att han skulle hålla sina kyrkor 6 veckor stängda, emedan de så skamligt föraktat visitationstimman, att knappt en tiondedel kommit tillstädes. Gudstjänsten skulle under tiden hållas i sockenstugan eller under baran himmel, undantagandes infallande bönedag.¹ Där ej kyrkostraff förslog, tog han den världsliga makten till hjälp. Såsom exempel meddela vi ett utdrag ur en skrifvelse från Hsands domkapitel till guvernören grefve Johan Oxenstjerna dat. 26 maj 1661, tillika ett prof på det kraftiga språk, som i den tidens offentliga handlingar kunde begagnas. En bonde i Piteå församling ville ej underkasta sig det honom ådömda kyrkostraffet; i anledning häraf skrifver nu superintendenten: »Såsom wi för den skuld väl förstå, att kyrckioplicht icke specker sådana knaakhalsar med mindre politiskt poen och fengelset kommer dertill, som bättre plägar olydige till lydno bringa, länder härmed Ers Greflige Excellentz wår undertjänstlige begäran, Ers Grefl. Excellentz gunstigt täcktes uppå dragandhe kall och embetets wegnar demandera them som vederböhre på den landzorthen, thet dhe räckia ministerio handen till at späckia och till lydno bringa denne och jempnlijke sturske sällar, besynnerliga om han (: som väl troligit vara kann och aff en förhärdadh sälle til at förmoda:) widare kyrckiostraff wedersäger».² 

Lägg märke till att Torsåker är den ena av de två församlingar i trakten av Kramfors där man passade på att bränna flest "häxor". Jag undrar om inte konflikten 1663 med Steuchius bidrog till att häxbränningarna 10 år senare blev extra nitiska där. De präster som var speciellt aktiva var kaplanen i Torsåker som hette Laurentius Hornaeus och kyrkoherden som hette Johannes Wattrangius.

Metoder för att få fram vittnesmål och bekännelser var örfilar och piskning. Vissa barn lär ha sänkts i vakar för att fås att erkänna. Andra barn stängts in i en bakugn och utanför har de eldat halm för att få barnen att erkänna.

De två speciella visgossar som hjälpte till i häxjakten fick stå utanför kyrkan och peka ut häxor när folk kom till predikan. Totalt avrättades minst 71 personer, vilket var var 10:e person i församlingen och var 5:e kvinna. Visgossarna fick 20 öre för besväret.

Slutligen avbryts häxjakterna plötsligt cirka 1676, efter Hjärnes mfl. insatser i Stockholm. Visgossarna i Kramfors trakten påträffas mördade ett tag efter detta. Även Erik Holst dör som 19-åring några år efteråt, men jag vet inte om även han mördades.

Ytterligare ett av Petrus Steuchius barn var Mattias Steuchius, som en bit in på 1700-talet blev ärkebiskop och krönte Ulrika Eleonora.

Men innan dess hann även han inblanda sig i en bränning av en människa. Han var nämligen inblandad i att en lappman brändes för att han hållit på med ritualer i akt och mening att försöka väcka liv i sin drunknade lille son.

För detta brändes han levande.

Jag har inte hittat någon annan samebränning som med säkerhet genomförts, men kanske finns det det.

Mattias Steuchius sysslade också med att samla in samernas trummor och förstöra dem.

Tack och lov tycks inte dessa nitiska släktingar ha varit alltför angelägna att leva om också uppe i Jukkasjärvi, där man tycks ha samlat in lite trummor, men där det vad jag vet inte i varje fall var så blodiga aktiviteter riktade mot samerna.

Det kan ju faktiskt vara så att det faktum att man lever bland det folk man ska frälsa lägger lite band på brännarivern hos normalt funtade människor. Dock nu inte hos Petrus Steuchius av allt att döma.

Anledningen att Petrus Steuchius var en så rabiat ortodox lutheran kan spåras i lärofadern Laurentius Paulinus Gothius. Denne Gothius förespråkade dödsstraff för djävulsdyrkan och avguderi. Detta förtar nu inte Steuchiusprästernas eget ansvar.

Under drottning Kristinas regim var häxprocesserna få, men efter hennes i detta avseende kloka styre blommade de ut fullständigt under ledning av de tokiga lutheranska prästerna, där inte minst våra släktingar var inblandade. Dessutom är de också i högsta grad inblandade i övergreppen mot samerna.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar