söndag 3 mars 2013

154. Rusthållande Inglar och Linné

Om jag nu har fattat rätt om våra Inglar så levde Ingel Ingelsson (f 1719 el 1720) på Bergsgården på väg mot Grycksbo, där han blev rusthållare.

Rusthållare hade åtagit sig att hålla ryttare med häst och slapp därför vissa skatter.

Man får väl förmoda att det var tämligen välbergade gårdar som hade råd med detta. Dessutom var betet oerhört dyrbart och sällsynt, vilket framgår av att Linné på sin Dalaresa blev attackerad för att han lät hästarna beta utan lov.

Som sagt Linné passerade Bergsgården i början av juli 1734, när vår Ingel Ingelsson levde där. I denna skrift om Linnés dalaresa kan man läsa:


De startade sin dalaresa i Falun, den 3 juli och följde dåvarande riksvägen, som Karl den XI 
lät bygga upp till Siljansbygden. Den motsvarar i stort nuvarande Dalkarlsvägen. De reste via 
Östanfors, Stennäset till Bergsgården där de hade sin första rast. Det tog lång tid innan de 
hittade första grönskan. Skogarna var stenig och gall, ingen mossa växte där. ”Änteligen tog 
skogen emot till första vilostället, Bergsgården vid namn”. Mellan Falun och Bergsgården var 
det ganska ovanligt med någon växtlighet. 



Järn som sitter ute, gångjärn etc, frätes av kopparröken till rost. 
Vid Bergsgården fanns en kopparhytta med stora slagghopar, som sovrades för att rostas om 
igen. 
Han omtalar en Bjusgruva, vid  Studsarvet , som var nedlagd redan då. 

Örter var sällsynta såhär nära Falun, Tallförekomsten var god, gran fanns inte mycket och 
lövträd förekom än mindre. Han antecknar, på latin, de växter de stöter på. Det är inga 
ovanliga växter som finns efter Bergsgården mot Bjursås.  
Ovanliga fiskar noteras såsom grönsik, småsik, ål och harr, och de ordinära arterna gädda, 
löja,lake, id och örlax. Kvidd eller Igglingar anses av folket vara ganska ovanliga, men Linné 
menar att de är vanliga över hela Dalarna.  
Callan växte rikligt i dikena. Norrlänningarna gör sitt ”missebröd” av det – vilket Linné ville 
råda folket här att ta efter. 
Man har kålgårdar, våra tiders köksträdgård där man odlar lite rödkål. Humlegårdarna var fina 
vid bergsmansgårdarna. Humlegårdarna var tydligen viktiga på Linnés tid för han omtalar 
dem var än han befinner sig. 
Man höll på med höbärgning när Linné reste från Falun. De spädbarn man hade med vid 
höskörden låg i en vagga av kläde som sattes på en stång.  Betet är mycket magert – ”kring 
Falun gör marken boskapen ringa tjänst”. Man sår ej mycket råg utan mest korn, havre och 
”blenning”. Först när man kommer mot Bergsgården ser de första åkrarna. När de blir 
”orena”, dvs mycket ogräs, så läggas de till lindar (ängsmark och betesmark) när de bli sterila 
upptas de till åker igen. 

Rällor, röding, fiskas i Rällsjön som tillhör Leksand. Rällor fiskas om hösten ,när löven fallit,   
om nätterna med nät. 

Från UNESCOs beslut om att göra området kring Falu koppargruva till världsarv med slagghögar och allt klippte jag en liten karta som visar hur platserna Bergsgården, Österå och Falun förhåller sig till varandra.


Där beskrivs att i Österå, Bergsgården sysslade man med att rosta och smälta malm och enorma slagghögar finns kvar än. Husen impregnerades av den svavelhaltiga röken, och som Linné beskriver fanns knappt någon växtlighet när det var som värst.

I skogarna upp mot Rättvik låg fällda tallar som man barkat för att få barkmjöl under nödåren.

Vid Bergsgården fanns en kopparhytta med slagghögar som sovrades. Husen var bruna och liksom balsamerade (av röken får man förmoda). Bergsmansgårdarna var kringbyggda och skorstenen hade någon form av överbyggnad. Vid Bergsgården syntes de första åkrarna, och det verkar ha varit i stort sett omöjligt att odla närmare Falun. Överallt längs vägen låg kolmilsbottnar.

Ser ut som det kanske finns mer spännande info om Inglarna, då det finns en man vid namn Jacob Ingelsson från Warggården som skrivit om släkter i Stora Kopparberg. Skriften ska finnas på SOFI, så jag får väl ta och pallra mig dit någon dag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar