söndag 20 oktober 2013

Peter Cahun och Styckebruket i Born

"Stycken" var ordet för kanoner på 1600-talet och till mitt skrivprojekt så beställde jag en bok från 1944 av Ernst Lyberg som hette  "Borns hyttegård och Styckgjutarna i Falun" som dels handlar om kronans koppartillverkning och dels om två män som drev företag för att tillverka kanoner i koppar till 30-åriga kriget. (Boken beställdes på antikvariat och visade sig ha tillhört en sentida ättling vid namn Wolter Gahn, och den var verkligen i ypperligt skick och verkar knappt vara läst).

De många små och rörliga kanoner som användes var en del av den goda framgång som de svenska trupperna hade stora delar av kriget.

De två styckegjutare som speciellt skildras var Peter Cahun som dog 1633 och hans svåger som övertog företaget och som hette Johan Trotzig. Peter Cahun härstammade från Skottland och hans ättlingar försvenskade namnet ytterligare (det antas att det skulle ha varit Colquhone som hans farfar hette, något som är rätt osäkert).

Nu något om vad som står om Peter Cahun i Lybergs bok.

Kanoner av koppar var dyrare än järn, men ansågs vara överlägset för ändamålet.

För att tillverka kanoner hade koppar tidigare skickats till Byssegjutaregården på Brunkeberg, och koppar skickades till Arboga för att man där skulle gjuta kartauner som var en typ av tyngre kanon. helkartun var en 48 punding, halvkartaun en 24 punding osv. Det fanns under Gustav Vasas tid kanongjuterier på flera platser i landet.

Eventuellt tillverkades kanoner redan före 1600-talet vid Borvinds hytta, något som Lyberg är skeptisk till. I varje fall tillverkades inte kanoner vid Born vid denna tid enligt alla de räkenskaper som Lyberg studerat.

När kronohyttorna vid Östanfors inte längre användes för kopparframställning för kronan (eftersom bergsmännen hade fått arrendera kronans hyttor 1620), så fick Peter Cahun anlägga ett styckegjuteri.

Peter Cahun var handlande på Fahlan (Slaggen) som vad jag förstår var ett större öppet område där man just handlade. Kanske hade man bodar där (troligen). Han var även bergsman och var en av stadens rådmän 1628.

Han tycks ha bott i Stockholm innan. En släkting Erik Cahun (Kahun) omnämns i vågboken i Gamla stan 1615-21. Troligen var han bror eller möjligen kusin till Peter. Erik Cahun verkar också ha kommit till Falun och på 1620-talet vägt in koppar. Även en tredje Cahun, Hans levde i Falun och dog 1631.

Det tycks som Peter Cahun har levt i Falun redan 1605. Redan tidigare tycks han ha gift sig i Stockholm och han och hans hustru, Christina Hansdotter Svan, nämns i olika handlingar i Stockholm. Peter Kahuun finns 1613 redovisad i Stockholms stads vågbok där han handlar med råkoppar, och han finns under en rubrik, "köpsvenner samt främmande köpmän utskeppat" ... och han tycks alltså ha sålt koppar utomlands.



Hustrun Christina å sin sida var ofta fadder vid barndop vid denna tid.

Det tycks som att man första gången nämner honom i Falun 1609 i termer av "en skotsk köpman" och till honom levererades en stor mängd koppar, 71 skepp (om jag har förstått vikten skeppspund koppar rätt så är 1 skeppspund cirka 150 kg och detta alltså skulle vara drygt 10 ton koppar. Omkring 1615 tror Lyberg att han har sin verksamhet i Falun.

Peter Cahun säger sig göra enorma affärer vilket skulle  omfatta 1/5 av koppargruvans avkastning, men finns inte antecknad i så stor omfattning. Eventuellt var det Erik som gjorde transaktionerna åt Peter. Även hustrun sålde koppar åt Kopparkompaniet.

I Kopparkompaniet hade Peter istället förtroendeposten som kompaniets uppköpare och mottagare och koppar. Han får i denna roll många brev med klagomål och annat.

Kopparkompaniets delägare fick god utdelning, ibland ända till 40% insatsen. Däremot ville de inte gärna betala bergsmännen för deras koppar. Gustaf II Adolf avsätter Peter Cahun 1627 och i hans ställe kommer Erik Eriksson.

Bergsmännen hade klagat till kungen och framfört sitt missnöje över att han var mellanhand mellan dem och kopparkompaniet och även också var kopparköpare och köpman.

Några poster i hans redovisningsräkning var tvistiga, och det ledde till en lång kontrovers och 1628 åker Peter Cahun till Stockholm för att rehabilitera sig. Med sig förde han avskrifter av vågböcker och partalslängder. Han fick ändå fortsatta förtroendeuppdrag av kompaniet, och fick åt kompaniet i uppdrag att värdera Melcher Bökmans tillgångar i fast och löst som han pantsatt till kompaniet för en skuld.

Peter Cahun hade delägarekapital år 1625 i Kopparkopaniet till 2000 daler men överlåter 1300 daler till sin vän Petter von Benningen.

År 1626 hade Peter Cahun tillsammans med Petter Grönberg (rådman i Stockholm som beskrivs som "myndig") krediterat för stora belopp samt upplupen ränta. Året därpå betalar Grönberg in 13422 daler åt Cahun och Bökman.

När Cahun lämnade kopparkompaniet började hans invägningar av koppar i Falun att öka, det handlar om 15-30 ton närmsta åren.

Långsamheten i betalningen till bergsmännen hade förmodligen att göra med en stor inflation vad gällde värdet på daler kopparmynt. Det gällde alltså att själv få betalt i daler silvermynt och betala i daler kopparmynt, eftersom man då gjorde en stor vinst på mellanskillnaden. För att inflationssäkra sina tillgångar gjorde Peter Cahun fastighetsaffärer. Exempelvis hade han lånat ut pengar till bergsmän mot pant i deras hemman, och dessa fick han allt eftersom överta.

När Peter Cahun övergick till bergsbruk började han allt mer föra bergsmännens talan, exempelvis ansåg han att kronan tog ut alltför stora höga avgifter som "ränta", och att det inte gick att göra god vinst på bergsbruket eftersom antalet bergsmän delats i alltför många utan att det fanns tunnlar nog till detta i gruvan.

Ju fler bergsmän det var, ju fler köpmän sökte sig till Falun alldeles som "örnen gärna söker sig dit där åtelen är" ... enligt Cahun som därmed talar ur skägget.

År 1630 blev Cahun i varje fall Styckegjutare i Falun i ett brev från Gustaf II Adolf.

Han fick därmed del av ved och kol som kunde behövas, samt fyra hyttor som var kronans. Själv skulle Cahun låta bygga bälgar och andra byggnader som behövdes som bårar och svarvkvarnar.

Den stora vinsten som Cahun fick var inte priset för "styckena" utan alla de förläningar som följde med uppdraget.

Det man började gjuta var inte minst 3 pundingar (att jämföra med 48 pundingen som nämndes ovan) alltså en liten kanon. Trepundingen var en ny konstruktion och de första 14 som levererades till Stockholm söndersprängdes vid provskjutning. Senare trepundingar som fungerade kom att väga dubbelt så mycket.

Det gjöts även 12- och 6-pundingar, även dessa kanoner som i många fall fungerade illa då de var så framtunga att de tippade över lavetten framåt. De nedsmältes och gjöts om och Cahun fick order av kungen att gjuta kanoner "till behag".

Till slut lyckades i varje fall Cahun gjuta, borra och sända nära 400 kanoner till Stockholm vilket var ett ansenligt antal.

Kanonerna tillverkades av råkoppar blandat med gårkoppar och dessutom 10% mässing och tenn.

Trepundingarna gjorde det svenska artilleriet känt som det förnämsta i världen.

När Peter Cahun dog 1633 överläts kanongjuteriet till svågern Johan Trotzig som var gift med Christina Svans syster.

Bifogas två bilder som föreställer Peter Cahun och hans hustru Christina Svan.

1 kommentar:

  1. Hej svejs!

    Jag jagar släktingar till Jacob Ingelsson som du skrev om i det här inlägget:

    http://roadtriprelatives.blogspot.se/2013/03/155-jacob-ingelsson.html

    Jag försöker koppla ihop min släkt med min sambos släkt och det skulle vara intressant att veta vilka ovanstående Jacobs släktingar var.

    Jag har Svinhufvuden och Inglar som levt vid gruvan i min släkt och min sambo har en bror (troligen) till Jacob som heter Nicolaus Ingeli Aspman i sin släkt. Tycker ju att jag borde få till det på något vis. :)

    Har du läst boken om Kopparberget av Jacob och skriver han något om sin egen släkt?

    Vänligen,
    Maria Bjurman/Javabönan
    javabonan.blogspot.com
    maria@javabonan.se

    SvaraRadera