lördag 3 januari 2015

Första snön - Poem av Lea

Förnöjer mig just nu med att bläddra i innehållsförteckningen till Folkkalendern Svea, och det är som att förpassas till en annan planet. I Svea besjungs utsikten på Töreboda Järnvägsstation, det skrivs poem om New Foundlandshundar och sånger om Ångmaskiner. Regelmässigt publiceras exakt hur gamla Europas regenter är. På dagen.

Och, så hittade jag ett litet poem av Lea, Josefina Wettergrund som är lite släkt med AM.

Litet lustigt poem får man väl säga. I årgång 1867 då Lea var 37 år gammal.

Håll till godo!



Första snön

Det låter bra poetiskt, eller hur,
Om första snön att ligga at sin talan,
Fegt görande för Bore så sin kur,
Se’n Flora rosats först och första svalan?

Det var dock någonting att tala om,
Och spridde ljus och lif i dufna sinnet,
Men sedan första snön till jorden kom,
Är bara skräp med både det och skinnet.

Med näsan röd, med kinden gredelin,
Med skallerormens egenskap — i mannen.
Der går ett exemplar i krinolin
Och tror sin sista timma vara hunnen.

Och der en herre struttar till sin klubb,
Sitt toddyglas och korten evigt trogen,
Från fotabjell till hjessa svept i sjubb,
Ett vilddjur lik, som sluppit lös från skogen.

Och i sin skrubb der dväljes en poet, 
Som skall om kärlek, ljus och värme skrifva 
(Ty han ”beställning” fått precis på det) 
Men, ack! på is får färgerna han rifva. 

Och derför blir det stundom som det kan; 
Ej trifves anden i ett fruset sinne, 
Och hulpe Bacchus ej vår stackars man, 
Så fröse säkert äfven orden inne. 

Och kanske vore detta rätt så godt, 
Ty med detsamma doge ock poeten, 
Och då — hvem hade större vinning fått, 
Den stackars döde, eller allmänheten? 

Nej! första snön må prisa hvem som vill, 
Men mig den tyckes blott ett likbud vara, 
För hvars ”klä hvitt” jag aldrig slår en drill, 
Fastän jag är en stackars snösparf bara. 

Jag älskar sol och ängar, ljus och vår 
Och fåglar små och skog och ljumma vindar, 
Och böljan, då hon fri mot stranden slår, 
Och blomsterdoftet från de höga lindar. 

Och sång och värme, lif och munterhet, 
Och gyllne fält och trefligt fyllda stackar; 
Jag älskar allt hvad godt och skönt jag vet, 
Men —första snön och vintern? —nej, jag tackar! 

Lea

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar